Spontant

Det jag spontant reagerade på i mitt förra inlägg var dels löpsedlarna man kunde läsa, men också det faktum att alldeles för många människor fortfarande inte förstått att du måste vara en aning försiktigt på nätet, och detta gäller ju generellt, inte bara på Facebook.

Kanske är det intressanta hur Facebook har förändrat sin säkerhetspolicy under åren. Kurt Opsahl på EEF, Electric Frontier Foundation har i ett blogginlägg, i korthet listat förändringarna mellan 2005-2010. Här kan man se att Facebook startade med en policy som gav användarna en känsla av trygghet, gällande det privata. Successivt har man luckrat upp sin policy och 2010 säger man i praktiken att all din information är tillgänglig för både applikationer, Facebook själva och alla andra. Du kan själv gå in och ändra inställningarna men de är som standard väldigt öppna.

Matt McKeaon som är Research Developer with the Visual Communication Lab på IBM, har gjort en överskådlig bild som visar just hur standardinställningarna har förändrats från 2005. Det som kanske överraskar är att man 2009 började göra användarnas information tillgänglig utanför Facebook.

Det framgår i Facebooks avtal hur deras säkerhetspolicy ser ut, och man informerar om att användarna måste gå in och justera inställningarna om man inte vill sprida sin information med vinden. Man skriver också att vi ska tänka oss för innan vi lägger till vänner, går med i grupper och installerar applikationer. Detta är ju i och för sig bra, och om vi läser avtalen noga så kanske vi hänger med i svängarna.

Slutsatsen blir att Facebook har gått från att erbjuda enkla sätt för användarna att hantera sin information, och på det sättet känna sig relativt säkra, till att låta sina egna ärenden gå före. Man har mer och mer börjat utnyttja vår information i eget syfte och detta måste man väl anta ha med den kommersiella delen att göra. Kunskapen om vårt beteende, och våra sociala nätverk är värda oerhört mycket pengar. Självklart kan och ska man utnyttja det, dumt vore det annars.

Det är bra att detta uppmärksammas och det ska bli intressant att se hur Facebook hanterar detta framöver. Man måste nog ta ett steg tillbaka och hitta en annan väg mot sina mål. Faktum kvarstår dock, att vi har ett egenansvar gällande vilka tjänster vi använder och vad vi gör på nätet.

Efter allt som hänt med Muhammed-avbildningar och de, ofta ganska onyanserade debatterna om yttrandefrihet, har nu SSU hamnat i skottlinjen. I senaste numret av sin tidning Tvärdrag har man en bild där påven sitter på sin tron och suktar efter ett barn.

I bland annat Expressens nätbilaga kan man läsa om detta, och min första undran är faktiskt hur Expressen kan säga att SSU hånar påven så där rätt upp och ner. Nåja, det var inte om löpsiderubriker jag tänkte skriva. Det var ju detta med SSU och påven. När man ritar karikatyrer och speciellt politiska eller religiösa  sådana ser de ju faktiskt ut ungefär så här. Alla som ser bilden förstår vad den syftar till; att visa sina åsikter om  den Katolska kyrkans hantering av de sexuella övergreppen runt om i världen.

Självklart reagerar representanter för den Katolska kyrkan och säkert tycker många katoliker det är jobbigt att bli påminda om detta, men vi måste tillåta denna typ av kommunikation. En bild säger mer än tusen ord, och bilden är ju väldigt bra. Sedan kanske inte jag är av samma åsikt eller vill använda samma medel för att nå ut med mina budskap, men återigen så är det en annan sak.

Jag hoppas att även pressansvarig för Katolska kyrkan i Sverige, Maria hesselgren, kommer fram till att påven i det här fallet är en symbol och att man inte pekar ut honom som person i bilden.

Då jag inte har läst Tvärdrag eller sett sammanhanget där bilden ingår, kan jag inte uttala mig om vilket syfte SSU har med publiceringen, men naturligtvis kan man misstänka att det finns kopplingar till att vilja provocera lite. Man ska alltid vara kritisk men man får inte gå i provokationsfällen. Det är inte alla katoliker som utfört sexuella övergrepp, det är enskilda individer som råkar vara eller varit katolska präster.

Detta är rubrik tagen från Aftonbladet.se den 25/5 och jag blir naturligtvis intresserad. Vad har de nu missat som är så stort att användarna rasar.

Facebook är det i särklass största sociala nätverket i vår del av världen. I sydamerika och på andra håll är det mer sparsamt använt, till förmån för andra nätverk, exempelvis Orkut som de flesta av oss inte har hört talas om. Detta kanske är ointressant i sig, men det faktum att det är så oerhört spritt och använt i bland annat Sverige gör att man, sponant, blir intresserad av detta nya uppror.

Nu är det ju ingen nyhet att det dyker upp problem för Facebook då och då. Det har handlat om personer som, av okunskap eller dumhet(?) klickar på länkar, installerar skadliga program som gör att de antingen blir kapade eller låter sin Facebook-information bli helt öppen för alla. Uppdateringar har ställt till det för användarna många gånger.

Det senaste handlar om säkerhetsinställningarna i Facebook. Man gjorde ändringar, och dessa var inte helt solklara, vilket resulterade i att många kände sig blottade.

Expressens nätbilaga hade häromdagen en artikel med titeln "Facebook - inte så hemlig som du tror". Det första jag måste kommentera är just titeln. Tror verkligen människor att Facebook är en plats för hemligheter? Vill du bevara hemligheter ska du naturligtvis inte dela det med fler än en person. De allra flesta har, mig veterligen, fler "vänner" på Facebook än så.

Artikeln hör ihop med diskussionen om säkerhetsinställningarna men behandlar mera konkreta exempel gällande de konsekvenser ett visst beteende på Facebook kan få. Självklart kollar man upp en person på Facebook om det är aktuellt med eventuell anställning till exempel. Det har hänt att folk fått sparken efter att ha visat en sida av sig själv som inte fungerar ihop med det jobb man har. Om detta kan man tycka mycket, men det är inte det jag fokuserar på i detta inlägg.

Jag tycker det är helt fantastiskt otroligt att det finns människor som tror att man kan vara privat och hemlig på Facebook. Reaktionerna på Facebooks förändringar i säkerhetsinställningarna är obalanserade och felfokuserade. Självklart har Facebook ett ansvar och de ska vara tydliga i all information gällande integritetsfrågor, men risken finns, och kommer alltid att finnas, att det du skriver på Facebook, i mail, på bloggar och så vidare når vem som helst.

Det enda sättet att skydda sig är att tänka först och skriva sen. Facebook kan göra fel, de kan göra misstag och faktum är att de även med full medvetenhet utnyttja oss om de ville. Jag litar inte på Facebook och jag vet att jag ska tänka mig för både online och offline.

Det ska bli intressant om de användare om nu sagt att de ska lämna Facebook verkligen gör det. Jag hoppas det, för även om populärpressens vinklingar på problemen är fokuserade på löpsideporr, så finns det ett växande problem med att vi mer och mer blottar oss utan att tänka oss för.

Jag har också försökt hitta det uppror man syftar på utan att lyckas. Facebook-gruppen "vi som lämnar Facebook den 31 maj", som omnämnts verkar i alla fall inte vara direkta upprorsledare...

Nu har det gått en stund och jag har funderat lite mer på detta med att Tele2 efterdebiterar sina kunder. Det jag fascineras över är hur snabbt de "drabbade" mobiliserar sig och "kommer ut" med sina berättelser. Katerina Janouch är en av de drabbade och förstår inte alls varför hon ska behöva betala för samtal hon faktiskt har haft (se Expressen). Att hon blev förvånad över hög räkning kan jag köpa men att säga "Jag tycker  att de ska stå för den här kostnaden eftersom de misskött sig"...

Jag bli dock tyvärr inte förvånad. Det känns som det finns en trend att människor allt mer använder denna retorik för att klara sig undan ansvar. Det är alltid andras fel, och gärna ett klumpigt företag som Tele2. "Jag hade ingen aning om" eller "Jag visste inte att" hör man så gott som dagligen, framförallt förmedlat genom populärpressen. Kopplingar kan göras till de som fått för mycket utbetald a-kassa eller andra typer av ekonomiska bidrag. Ta ert ansvar och spela inte alltid dumma!

Därför tycker jag att Tele2 ska stå på sig. Har du nyttjat tjänsten så ska du självklart betala. Nu råkar jag vara Tele2-kund så det ska bli intressant att se om jag också har ett kuvert väntandes på mig med lite kryddad faktura. Jag säger i så fall det som alla, med lite ansvarskänsla, borde göra: Skit också, detta hade jag ingen koll på men jag får väl bita i det sura äpplet.

Till Tele2 vill jag ge ett tips. Utnyttja detta på rätt sätt så får vinner ni goodwill. Det är ju ett pangläge för en kampanj eller kanske en sommarfest på stan för alla betalande kunder. Det hade jag tyckt var trevligt.

Tele2 har efterdebiterat ett antal kunder för samtal från 2009. Anledningen är att man inte haft riktig koll utan helt enkelt först nu har upptäckt det hela. Reaktionerna låter inte vänta på sig utan "folket rasar" och redan nu finns en Facebook-sida, Protest mot Tele2/Comviqs efterdebitering, där fler än tusen personer protesterar mot detta.


Spontant tycker jag det är klantigt av Tele2 att inte ha koll på sina saker. Självklart skäms de över detta och har säkert dragit igång interna projekt i syfte att förhindra upprepningar. Jag tycker också det är pinsamt att gå med i en grupp som kräver att Tele2 ska efterskänka pengar till de som nu "drabbats". Har du ett avtal med en operatör och använder dess tjänster ska du naturligtvis betala. Att fakturan kommer sent hör inte till saken.

Läs mer på alla möjliga mer eller mindre seriösa ställen, exempelvis på Expressen. Här yttrar sig Mattias Grafström, VD vid KTIB och han tycker det är klantigt av Tele2 och att de borde skriva av skulderna för att få goodwill. Jag undrar i och för sig när Tele2 eller någon annan operatör brytt sig om detta, samtidigt som jag tycker han har fel.

Vi får se om jag ändrar mig efter en stunds funderande.

Då är det premiär för bloggen där jag kommer skriva om olika ämnen. dels direkt och spontant, och efter att ha fördjupat mig lite i frågorna.

Ofta reagerar man ju på något man läser, er, hör eller upplever och när man inte har satt in sig i ämnet kan de första spontana kommentarerna eller tankarna vara intressanta att gå tillbaka till, när man har fått lite mer tid på sig. Jag kommer inte hålla mig till ett särskilt ämne utan skriva om allt som jag stöter på i min vardag.

Jag arbetar med webbutveckling och har en förkärlek till att blanda teknik med beteendemönster på nätet. Det är kul att experimentera och prova nya saker men samtidigt vill jag se resultat. Det finns allt för många som har sanningen klar för sig, medan jag är säker på att det inte finns en sanning. Det ÄR inte sant att du lyckas på webben bara för att du skaffar en företagsblogg. Det är ju hur du använder den i kombination med engagemang, ledningens vilja att lyssna, medarbetarnas motivation och så vidare som är avgörande. Spännande saker som säkert kommer att behandlas i den här bloggen.

Jag får väl säga - välkommen.

/ Stefan